Tänk så det kan bli. Mitt i vårt jobbiga kämpande går det två härliga sorgliga lyckliga fina program om just ofrivilligt barnlösa. Idag är det premiär för TV3:s Drömmen om ett barn och efter 50 minuter så tycker jag nog att detta är lite bättre än Barn till varje pris? som visas på SVT. Men att ha båda programmen att se fram mot varje vecka är positivt! Nu har vi påbörjat femte kuren Pergotime. Första gången med trippeldos. Har även fått en ny tablett att ta eftersom min sköldkörtelhormon var liiiite förhöjt.
Jag hoppas verkligen att det hjälper nu. Jag behöver det. Jag behöver veta att det fungerar. Jag vill inte vänta mer nu...
torsdag 6 oktober 2011
fredag 19 augusti 2011
Berg och dalar...
Tänk att man blir så påverkad av detta. För två veckor sedan visade äl-testen positivt och vi hade redan då kört på varannan dag för att inte missa det nu när älsklingen var hemma som omväxling. Sedan dess har jag försökt att tänka att det nog inte har blivit någonting och att det som sker det sker. Samtidigt hoppas man ju nått så in i vassen att det SKA ha tagit sig. Jag hade bim i onsdags och eftersom det idag är fredag så hade ju den där lilla gnistan av hopp tilltagit lite sedan dess. Ni som sitter eller har suttit i samma båt som jag/vi förstår nog hur ledsen jag därför kände mig när jag vid 11-tiden går på toa på jobbet och upptäcker att tant röd bara hade kört en omväg eller något sånt och därför kom lite sent. Jag hade så nära till tårarna och det var inte helt lätt att fortsätta med jobbet (jobbar i direktkontakt med kunder) när gråten låg och pyrde bakom ögonlocken...
Allt känns så hopplöst. Vi som ska gifta oss i december. Jag hade ju hoppats att få göra det med en gravidmage. Nu känns det både långsökt, omöjligt och hopplöst.
Jag har iaf fått tag på min gyn som är tillbaka från semestern så att han kan skicka en ny remiss till mig så att jag efter nästa äl kan gå och lämna ett blodprov så att vi får svart på vitt om det faktiskt ÄR äl eller om kroppen bara lurar testen man kan göra hemma. Det är min största fasa just nu. Att jag inte har någon äl. Att testen har lurat mig hela tiden. Älsklingen ska dessutom få i uppgift att åka och lämna ett spermieprov för tar det sig inte vid nästa äl så vill gyn skicka oss vidare och då känns det lämpligt om hans prov finns färdigt så slipper vi vänta på det då.
Ja, herre gud. Jag känner mig så otroligt ledsen just nu. Det är så jävla psykiskt påfrestande och jag vet inte vad jag kan göra för att det ska bli bättre. Ingenting. Att dessutom veta att svägerska + sambo också börjat jobba på bebisbiten gör mig ännu mer ledsen. Tänk om de lyckas innan vi gifter oss, men inte vi. Då ska hon stå där med gravidmage. Det vet jag inte ens om jag kommer klara av. Just nu känner jag bara att om de kommer och säger att de ska ha barn innan vi har lyckats så kommer jag inte kunna stanna i rummet. Jag kommer få åka hem och gråta. Sedan kommer jag nog undvika att träffa dem så länge jag kan... Så känns det nu.
Ikväll ska vi i alla fall till juveleraren och få prova våra vigselringar som har kommit. Det ska bli så jäkla kul att få prova ringen i rätt storlek. Min fina ring. Sedan ska de skickas på gravyr... 4 månader kvar. Tur att jag har det att se fram mot annars vet jag inte hur jag skulle tagit mig genom vardagen för tillfället...
Allt känns så hopplöst. Vi som ska gifta oss i december. Jag hade ju hoppats att få göra det med en gravidmage. Nu känns det både långsökt, omöjligt och hopplöst.
Jag har iaf fått tag på min gyn som är tillbaka från semestern så att han kan skicka en ny remiss till mig så att jag efter nästa äl kan gå och lämna ett blodprov så att vi får svart på vitt om det faktiskt ÄR äl eller om kroppen bara lurar testen man kan göra hemma. Det är min största fasa just nu. Att jag inte har någon äl. Att testen har lurat mig hela tiden. Älsklingen ska dessutom få i uppgift att åka och lämna ett spermieprov för tar det sig inte vid nästa äl så vill gyn skicka oss vidare och då känns det lämpligt om hans prov finns färdigt så slipper vi vänta på det då.
Ja, herre gud. Jag känner mig så otroligt ledsen just nu. Det är så jävla psykiskt påfrestande och jag vet inte vad jag kan göra för att det ska bli bättre. Ingenting. Att dessutom veta att svägerska + sambo också börjat jobba på bebisbiten gör mig ännu mer ledsen. Tänk om de lyckas innan vi gifter oss, men inte vi. Då ska hon stå där med gravidmage. Det vet jag inte ens om jag kommer klara av. Just nu känner jag bara att om de kommer och säger att de ska ha barn innan vi har lyckats så kommer jag inte kunna stanna i rummet. Jag kommer få åka hem och gråta. Sedan kommer jag nog undvika att träffa dem så länge jag kan... Så känns det nu.
Ikväll ska vi i alla fall till juveleraren och få prova våra vigselringar som har kommit. Det ska bli så jäkla kul att få prova ringen i rätt storlek. Min fina ring. Sedan ska de skickas på gravyr... 4 månader kvar. Tur att jag har det att se fram mot annars vet jag inte hur jag skulle tagit mig genom vardagen för tillfället...
torsdag 7 juli 2011
Världens sämsta semesterdag...
Idag är en riktig jäkla skitdag. Att ha semester på egen hand går väll ann ett tag men inte hur länge som helst. Men N kan ju inte hjälpa att han måste åka utomlands och jobba. Så är det när man är på ny plats med nya människor i en ny roll. Men det suger ändå. Idag har jag varit så deppig över det hela. Det var grått och tråkigt när jag vaknade så det började ju inte direkt bra. Sen kom jag på att det var idag vi skulle börjat packa för långhelgsutflykten med de bästa av vänner. Det blir inte heller av nu.
Min största besvikelse ligger nog mest i att han är borta när det är ÄL. Igen. Det var ju likadant sist. Denna gången väntade jag ändå till dag 9 med att ta Pergo eftersom det skulle innebära att han skulle hinna hem om det hade hållt samma antal dagar som sist. Men neeeej. Det enda som är bra med detta är att det förhoppningsvis går lika "snabbt" till nästa ÄL och då är det bara att hålla tummarna.
Jag känner mig ärligt talat riktigt ledsen också över att våra vänner inte kunde tänka sig att skjuta vår helgutflykt till en senare helg utan tog med andra vänner i vårt ställe. Det gjorde mig verkligen ledsen och besviken. Jag hade behövt komma bort. Komma iväg och få miljöombyte, göra roliga saker, känna att vi faktiskt har semester tillsammans och njuta. Det hade verkligen behövts. Nu blir det inte så... Nu blir det en veckas semester på egen hand bestående av nytto-göra till störst del. Sedan får vi en vecka tillsammans. Jag hade ingen semester alls förra året och detta året blir det pannkaka av alltihopa. Fy fan så tråkigt.
Nu får jag göra lite mer nytta tror jag. Dags för nya hyllor i klädkammaren och i tvättstugan. Om en månad hoppas jag att vi har ett litet frö som gror. Man kan inte mer än hoppas...
Min största besvikelse ligger nog mest i att han är borta när det är ÄL. Igen. Det var ju likadant sist. Denna gången väntade jag ändå till dag 9 med att ta Pergo eftersom det skulle innebära att han skulle hinna hem om det hade hållt samma antal dagar som sist. Men neeeej. Det enda som är bra med detta är att det förhoppningsvis går lika "snabbt" till nästa ÄL och då är det bara att hålla tummarna.
Jag känner mig ärligt talat riktigt ledsen också över att våra vänner inte kunde tänka sig att skjuta vår helgutflykt till en senare helg utan tog med andra vänner i vårt ställe. Det gjorde mig verkligen ledsen och besviken. Jag hade behövt komma bort. Komma iväg och få miljöombyte, göra roliga saker, känna att vi faktiskt har semester tillsammans och njuta. Det hade verkligen behövts. Nu blir det inte så... Nu blir det en veckas semester på egen hand bestående av nytto-göra till störst del. Sedan får vi en vecka tillsammans. Jag hade ingen semester alls förra året och detta året blir det pannkaka av alltihopa. Fy fan så tråkigt.
Nu får jag göra lite mer nytta tror jag. Dags för nya hyllor i klädkammaren och i tvättstugan. Om en månad hoppas jag att vi har ett litet frö som gror. Man kan inte mer än hoppas...
lördag 4 juni 2011
Det fungerar...
Efter besöket hos gyn fick jag som sagt utskrivet Pergotime som jag åt i 5 dagar. Därefter har det varit lång väntan och en herrans massa teststickor för att se om det blivit någon ägglossning. Igår gav dock teststickan utslag och jag hade dessutom ont i sidan, typ där man har ont när man får håll vid motionering etc. Jippi, då fungerar det i alla fall! Jag blev lite förvånad att det bara gav utslag på stickorna en dag (varken dagen före eller dagen efter) men hellre det än inget utslag alls :)
Det blev inget bebisförsök denna gången i alla fall för älsklingen är på jobbresa. Det har ju gått drygt 3 veckor sedan jag började äta tabletterna så jag var inställd på att det inte hade fungerat... Men, nu vet vi att vi förhoppningsvis kan försöka nästa gång. Jag hoppas verkligen att min gubbe är hemma då och inte på jobbresa för då blir jag inte glad... Nu får vi vänta och se hur lång tid det ska ta till nästa mens. Därefter vet jag ju (förhoppningsvis) hur lång tid jag kan räkna med innan ägglossning och då kan jag också förhoppningsvis påverka eventuella resor för hans del. Jag vill inte vänta för länge när det väl fungerar. Det finns ju en risk att en graviditet inte tar sig samtidigt som graviditeten kan resultera i missfall. Att då vänta med att försöka skapa ett litet mirakel känns F-E-L. Men, nöden har ingen lag så om han är bortrest kanske det får resultera i en semestertripp för mig med ;)
Nu ska jag njuta av att kroppen iaf fungerar och fira med ett glas vin...
Det blev inget bebisförsök denna gången i alla fall för älsklingen är på jobbresa. Det har ju gått drygt 3 veckor sedan jag började äta tabletterna så jag var inställd på att det inte hade fungerat... Men, nu vet vi att vi förhoppningsvis kan försöka nästa gång. Jag hoppas verkligen att min gubbe är hemma då och inte på jobbresa för då blir jag inte glad... Nu får vi vänta och se hur lång tid det ska ta till nästa mens. Därefter vet jag ju (förhoppningsvis) hur lång tid jag kan räkna med innan ägglossning och då kan jag också förhoppningsvis påverka eventuella resor för hans del. Jag vill inte vänta för länge när det väl fungerar. Det finns ju en risk att en graviditet inte tar sig samtidigt som graviditeten kan resultera i missfall. Att då vänta med att försöka skapa ett litet mirakel känns F-E-L. Men, nöden har ingen lag så om han är bortrest kanske det får resultera i en semestertripp för mig med ;)
Nu ska jag njuta av att kroppen iaf fungerar och fira med ett glas vin...
onsdag 18 maj 2011
Vi är på gång...
Idag stod besök hos gyn på schemat. Jag var lite nervös när jag gick dit eftersom jag fasade för att han skulle tycka att jag skulle avvakta. Men allt gick bra. Jag fick berätta lite om hur det gått sedan han skickade mig på remiss till endokrin och hur läget ser ut just nu. Det var aldrig någon diskussion, utan jag fick recept på Pergotime som jag nu hämtat ut och precis tagit en första dos av. Heja heja! Fick dessutom order om att mannen i huset ska lämna in prov på sina simmare för analys så att vi får det utrett också. Den uppgiften har jag nu vidarebefodrat till mannen...
Gyn ville att vi skulle höra av oss efter sommaren om vi inte lyckats bli gravida då så att vi kan bli vidareskickade till en klinik för vidare utredning... Jag hoppas så innerligt att vi ska lyckas men jag har samtidigt insett hur vansinnigt svårt det är. På sexualkunskapen i skolan var det minsann ingen som berättade om alla oss som inte blir gravida genom att tänka tanken. Annars måste jag säga att det är precis det de förmedlar. Att det räcker med ett fuck så har bebisen blivit till. Ju mer jag får gå igenom och ju mer jag tänker på detta desto mer irriterad över nonchalansen blir jag. Men vi är i alla fall på väg och jag känner ett bra stöd från läkarna.
Nu hoppas jag att Pergotime gör sitt och att vi så småningom kan få sälla oss till de som lyckats!
Gyn ville att vi skulle höra av oss efter sommaren om vi inte lyckats bli gravida då så att vi kan bli vidareskickade till en klinik för vidare utredning... Jag hoppas så innerligt att vi ska lyckas men jag har samtidigt insett hur vansinnigt svårt det är. På sexualkunskapen i skolan var det minsann ingen som berättade om alla oss som inte blir gravida genom att tänka tanken. Annars måste jag säga att det är precis det de förmedlar. Att det räcker med ett fuck så har bebisen blivit till. Ju mer jag får gå igenom och ju mer jag tänker på detta desto mer irriterad över nonchalansen blir jag. Men vi är i alla fall på väg och jag känner ett bra stöd från läkarna.
Nu hoppas jag att Pergotime gör sitt och att vi så småningom kan få sälla oss till de som lyckats!
måndag 16 maj 2011
Tiden springer ifrån mig...
Jag är nervös. Nervös för vad läkaren ska säga på onsdag. Min förhoppning var att få utskrivet Pergotime och kunna starta den behandlingen i samband med den mens som jag tog för givet skulle komma i slutet av maj (för att följa tidigare mönster). Men nej, sån tur ska jag inte ha. Tiden till gyn bokade jag förra tisdagen. På onsdagen fick jag mens. Tack så j*vla mycket! Då är ju maj körd som Pergo-månad. Om det sen sa gå två månader till nästa gång innebär det att det dröjer till juli...
Det senaste året har verkligen tydliggjort känslan av att tiden springer ifrån mig. Jag hinner inte med. Ska jag bara ha möjligheten att bli gravid varannan månad? Det är ju bara 6 gånger på ett år. Vad händer om vi efter ett tag lyckas bli gravida men sedan får missfall? Då är vi tillbaka på ruta ett, förmodligen med både Pravidel och hela baletten. Efter ett år i detta livsblurr känns det som om jag kommer vara 35 innan det händer något. Om det ens händer något...
De flesta av våra vänner har idag barn. De flesta bara ett. Än så länge. Vad jag fasar för mest just nu är att våra närmsta vänner ska komma till oss, en efter en, och berätta att de väntar smått igen. Att känna lyckan för dem samtidigt som någon kör en kniv i hjärtat på mig och vrider om är en mycket märklig känsla att försöka hantera. Fast mest fasar jag för att min fina svägerska och min sambos bror ska bli gravida. Jag vet att de gärna vill, men inte när de planerar att börja försöka. Att få veta att vi ska bli faster och farbror, det tror jag blir omöjligt för mig att hantera. Hoppas att det dröjer...
Just nu hoppas jag att läkaren har något vettigt att komma med på onsdag. Jag är en otålig människa och denna väntan och oförmåga att kontrollera vad som händer är vansinnigt frustrerande.
Det senaste året har verkligen tydliggjort känslan av att tiden springer ifrån mig. Jag hinner inte med. Ska jag bara ha möjligheten att bli gravid varannan månad? Det är ju bara 6 gånger på ett år. Vad händer om vi efter ett tag lyckas bli gravida men sedan får missfall? Då är vi tillbaka på ruta ett, förmodligen med både Pravidel och hela baletten. Efter ett år i detta livsblurr känns det som om jag kommer vara 35 innan det händer något. Om det ens händer något...
De flesta av våra vänner har idag barn. De flesta bara ett. Än så länge. Vad jag fasar för mest just nu är att våra närmsta vänner ska komma till oss, en efter en, och berätta att de väntar smått igen. Att känna lyckan för dem samtidigt som någon kör en kniv i hjärtat på mig och vrider om är en mycket märklig känsla att försöka hantera. Fast mest fasar jag för att min fina svägerska och min sambos bror ska bli gravida. Jag vet att de gärna vill, men inte när de planerar att börja försöka. Att få veta att vi ska bli faster och farbror, det tror jag blir omöjligt för mig att hantera. Hoppas att det dröjer...
Just nu hoppas jag att läkaren har något vettigt att komma med på onsdag. Jag är en otålig människa och denna väntan och oförmåga att kontrollera vad som händer är vansinnigt frustrerande.
tisdag 10 maj 2011
Min historia...
Jag vet inte hur länge jag har tänkt att skapa denna blogg. En blogg där jag kan skriva av mig när jag emellanåt befinner mig i berg-o-dalbanans uppförsbacke. En blogg där jag kan lufta mina tankar för att resten av dagen kunna ägna dem åt allt annat som också behöver en tanke. Att jag fick tummen loss och gjorde slag i saken just idag beror nog med stor sannolikhet på att jag de senaste dagarna har haft ett behov av att läsa om andra som sitter i min situation. Eller ja, i vår situation. Att jag inte är ensam. Men det har varit jättesvårt att hitta, oftast för att bloggarna är nedlagda. Nu när jag väl bestämt mig för att blogga har jag hittat flera stycken andra bra bloggar så mitt behov av att läsa om andra är tillgodosett. Men jag inser att jag nog ändå behöver den här bloggen. För mitt eget välmåendes skull.
Vår resa började i maj 2010. För ett år sedan. Det är alltså inte så himla längesen. Likväl har det varit ett tufft år. Aldrig någonsin trodde jag att det skulle vara så jobbigt. I maj 2010 slutade vi med p-piller. Vår förhoppning var att plussa under sommaren. Men så fel vi skulle ha. Tiden gick och nog för att det alltid är uppskattat att slippa mens, men i detta sammanhanget är avsaknaden allt annat än positivt. Efter lite påtryckning från min älskade vän L kontaktade jag en gynekolog och bokade en tid. Just då gick resonemanget kring att få utskrivet en medicin som heter Pergotime för att sätta igång ÄL. Besöket gick bra och allt såg normalt ut. Jag fick lämna blodprov och skulle bli kontaktad när svaren kom. Tiden gick. När jag dryga veckan senare kontaktade kliniken fick jag ett besked jag inte alls väntat mig. Jag hade förhöjda värden av ämnet prolaktin och skulle skickas på remiss till endokrin på regionsjukhuset.
Jag kan bli så trött på allt detta. Under alla de år jag ätit p-piller har ingen någonsin talat om för mig vilka konsekvenser det kan få. Man får alltid bara höra att - ja men det kan ta ett tag innan kroppen kommer igång igen och innan hormonerna från p-pillrena är borta. Vissa får vänta upp till ett år. Ett år. Ett jävla år. Men alla vi andra då? Alla vi som av olika anledningar inte klarar av uppgiften så snabbt? Oss är det ingen som informerar om. Det gör mig så ledsen och besviken...
Mina prolaktinvärden har aldrig varit jättehöga, men för höga för att vara normala och för att kroppen ska fungera. På endokrin fick jag lämna nya blodprov. Läkaren berättade även att förhöjda prolaktinvärden kan bero på en tumör (dock godartad) i hypofysen och därför skulle jag skickas på magnetröntgen. Tiden som gick från detta besöket tills jag äntligen fick en kallelse till den där hjärnscanningen kändes som en evighet. I detta läget svämmar känslorna över. Jag var ledsen, orolig, bekymrad, arg, frustrerad osv. I början av december fick jag iaf en tid. Jag var orolig att jag skulle tycka det var obehagligt att åka in i den där tunneln, men tack och lov kändes det bra. Med undantag för det finska radioprogrammet som spelades på någon av SR-kanalerna. Besöket tog ca 30 minuter.
Resultatet av magnetröntgen var bra. Mitt förhöjda prolaktinvärde berodde inte på någon tumör. Därmed kunde läkaren på endokrin skriva ut en medicin till mig. Med min åkomma äter man inte vilken medicin som helst. Man äter Pravidel, en medicin som används för patienter med parkinson. Behöver jag säga att jag inte mådde bra i början?! Jag hade verkligen alla biverkningar som drabbar färre än 1 av 1000. Kraftig yrsel, illamående, blodsmak i munnen. Det mest fantastiska i sammanhanget är att biverkningarna i flera fall är de samma som symtomen på en graviditet. Ironiskt, eller hur?!
Sedan december har jag hur som helst ätit dessa tabletterna samtidigt som jag kontinuerligt lämnat blodprov för att läkaren ska kunna hålla koll på värdena. Nu är det åter igen maj. I ett år har jag haft alla dessa olyckliga känslorna. För ett par veckor sedan kom beskedet. Mitt prolaktinvärde var normalt! Dock har jag fortfarande ingen mens och ingen ägglossning så idag har jag bokat en tid till gynekologen igen för att förhoppningsvis denna gång få Pergotime utskriven så vi på nytt kan påbörja resan mot att få bli tre i vår lilla familj!
Det är lika bra att inse fakta från början också. Detta är inte en blogg som kommer att uppdateras varje dag - eller ens varje vecka. Detta är en blogg där jag kan ventilera mig när det är extra jobbigt, extra roligt eller har någonting annat jag behöver skriva av mig för. En blogg för mig själv. Förhoppningsvis kan det få bli härliga glada inlägg så småningom också...
Vår resa började i maj 2010. För ett år sedan. Det är alltså inte så himla längesen. Likväl har det varit ett tufft år. Aldrig någonsin trodde jag att det skulle vara så jobbigt. I maj 2010 slutade vi med p-piller. Vår förhoppning var att plussa under sommaren. Men så fel vi skulle ha. Tiden gick och nog för att det alltid är uppskattat att slippa mens, men i detta sammanhanget är avsaknaden allt annat än positivt. Efter lite påtryckning från min älskade vän L kontaktade jag en gynekolog och bokade en tid. Just då gick resonemanget kring att få utskrivet en medicin som heter Pergotime för att sätta igång ÄL. Besöket gick bra och allt såg normalt ut. Jag fick lämna blodprov och skulle bli kontaktad när svaren kom. Tiden gick. När jag dryga veckan senare kontaktade kliniken fick jag ett besked jag inte alls väntat mig. Jag hade förhöjda värden av ämnet prolaktin och skulle skickas på remiss till endokrin på regionsjukhuset.
Jag kan bli så trött på allt detta. Under alla de år jag ätit p-piller har ingen någonsin talat om för mig vilka konsekvenser det kan få. Man får alltid bara höra att - ja men det kan ta ett tag innan kroppen kommer igång igen och innan hormonerna från p-pillrena är borta. Vissa får vänta upp till ett år. Ett år. Ett jävla år. Men alla vi andra då? Alla vi som av olika anledningar inte klarar av uppgiften så snabbt? Oss är det ingen som informerar om. Det gör mig så ledsen och besviken...
Mina prolaktinvärden har aldrig varit jättehöga, men för höga för att vara normala och för att kroppen ska fungera. På endokrin fick jag lämna nya blodprov. Läkaren berättade även att förhöjda prolaktinvärden kan bero på en tumör (dock godartad) i hypofysen och därför skulle jag skickas på magnetröntgen. Tiden som gick från detta besöket tills jag äntligen fick en kallelse till den där hjärnscanningen kändes som en evighet. I detta läget svämmar känslorna över. Jag var ledsen, orolig, bekymrad, arg, frustrerad osv. I början av december fick jag iaf en tid. Jag var orolig att jag skulle tycka det var obehagligt att åka in i den där tunneln, men tack och lov kändes det bra. Med undantag för det finska radioprogrammet som spelades på någon av SR-kanalerna. Besöket tog ca 30 minuter.
Resultatet av magnetröntgen var bra. Mitt förhöjda prolaktinvärde berodde inte på någon tumör. Därmed kunde läkaren på endokrin skriva ut en medicin till mig. Med min åkomma äter man inte vilken medicin som helst. Man äter Pravidel, en medicin som används för patienter med parkinson. Behöver jag säga att jag inte mådde bra i början?! Jag hade verkligen alla biverkningar som drabbar färre än 1 av 1000. Kraftig yrsel, illamående, blodsmak i munnen. Det mest fantastiska i sammanhanget är att biverkningarna i flera fall är de samma som symtomen på en graviditet. Ironiskt, eller hur?!
Sedan december har jag hur som helst ätit dessa tabletterna samtidigt som jag kontinuerligt lämnat blodprov för att läkaren ska kunna hålla koll på värdena. Nu är det åter igen maj. I ett år har jag haft alla dessa olyckliga känslorna. För ett par veckor sedan kom beskedet. Mitt prolaktinvärde var normalt! Dock har jag fortfarande ingen mens och ingen ägglossning så idag har jag bokat en tid till gynekologen igen för att förhoppningsvis denna gång få Pergotime utskriven så vi på nytt kan påbörja resan mot att få bli tre i vår lilla familj!
Det är lika bra att inse fakta från början också. Detta är inte en blogg som kommer att uppdateras varje dag - eller ens varje vecka. Detta är en blogg där jag kan ventilera mig när det är extra jobbigt, extra roligt eller har någonting annat jag behöver skriva av mig för. En blogg för mig själv. Förhoppningsvis kan det få bli härliga glada inlägg så småningom också...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)