Tiden springer ifrån mig...

Jag är nervös. Nervös för vad läkaren ska säga på onsdag. Min förhoppning var att få utskrivet Pergotime och kunna starta den behandlingen i samband med den mens som jag tog för givet skulle komma i slutet av maj (för att följa tidigare mönster). Men nej, sån tur ska jag inte ha. Tiden till gyn bokade jag förra tisdagen. På onsdagen fick jag mens. Tack så j*vla mycket! Då är ju maj körd som Pergo-månad. Om det sen sa gå två månader till nästa gång innebär det att det dröjer till juli...

Det senaste året har verkligen tydliggjort känslan av att tiden springer ifrån mig. Jag hinner inte med. Ska jag bara ha möjligheten att bli gravid varannan månad? Det är ju bara 6 gånger på ett år. Vad händer om vi efter ett tag lyckas bli gravida men sedan får missfall? Då är vi tillbaka på ruta ett, förmodligen med både Pravidel och hela baletten. Efter ett år i detta livsblurr känns det som om jag kommer vara 35 innan det händer något. Om det ens händer något...

De flesta av våra vänner har idag barn. De flesta bara ett. Än så länge. Vad jag fasar för mest just nu är att våra närmsta vänner ska komma till oss, en efter en, och berätta att de väntar smått igen. Att känna lyckan för dem samtidigt som någon kör en kniv i hjärtat på mig och vrider om är en mycket märklig känsla att försöka hantera. Fast mest fasar jag för att min fina svägerska och min sambos bror ska bli gravida. Jag vet att de gärna vill, men inte när de planerar att börja försöka. Att få veta att vi ska bli faster och farbror, det tror jag blir omöjligt för mig att hantera. Hoppas att det dröjer...

Just nu hoppas jag att läkaren har något vettigt att komma med på onsdag. Jag är en otålig människa och denna väntan och oförmåga att kontrollera vad som händer är vansinnigt frustrerande.