Tänk att man blir så påverkad av detta. För två veckor sedan visade äl-testen positivt och vi hade redan då kört på varannan dag för att inte missa det nu när älsklingen var hemma som omväxling. Sedan dess har jag försökt att tänka att det nog inte har blivit någonting och att det som sker det sker. Samtidigt hoppas man ju nått så in i vassen att det SKA ha tagit sig. Jag hade bim i onsdags och eftersom det idag är fredag så hade ju den där lilla gnistan av hopp tilltagit lite sedan dess. Ni som sitter eller har suttit i samma båt som jag/vi förstår nog hur ledsen jag därför kände mig när jag vid 11-tiden går på toa på jobbet och upptäcker att tant röd bara hade kört en omväg eller något sånt och därför kom lite sent. Jag hade så nära till tårarna och det var inte helt lätt att fortsätta med jobbet (jobbar i direktkontakt med kunder) när gråten låg och pyrde bakom ögonlocken...
Allt känns så hopplöst. Vi som ska gifta oss i december. Jag hade ju hoppats att få göra det med en gravidmage. Nu känns det både långsökt, omöjligt och hopplöst.
Jag har iaf fått tag på min gyn som är tillbaka från semestern så att han kan skicka en ny remiss till mig så att jag efter nästa äl kan gå och lämna ett blodprov så att vi får svart på vitt om det faktiskt ÄR äl eller om kroppen bara lurar testen man kan göra hemma. Det är min största fasa just nu. Att jag inte har någon äl. Att testen har lurat mig hela tiden. Älsklingen ska dessutom få i uppgift att åka och lämna ett spermieprov för tar det sig inte vid nästa äl så vill gyn skicka oss vidare och då känns det lämpligt om hans prov finns färdigt så slipper vi vänta på det då.
Ja, herre gud. Jag känner mig så otroligt ledsen just nu. Det är så jävla psykiskt påfrestande och jag vet inte vad jag kan göra för att det ska bli bättre. Ingenting. Att dessutom veta att svägerska + sambo också börjat jobba på bebisbiten gör mig ännu mer ledsen. Tänk om de lyckas innan vi gifter oss, men inte vi. Då ska hon stå där med gravidmage. Det vet jag inte ens om jag kommer klara av. Just nu känner jag bara att om de kommer och säger att de ska ha barn innan vi har lyckats så kommer jag inte kunna stanna i rummet. Jag kommer få åka hem och gråta. Sedan kommer jag nog undvika att träffa dem så länge jag kan... Så känns det nu.
Ikväll ska vi i alla fall till juveleraren och få prova våra vigselringar som har kommit. Det ska bli så jäkla kul att få prova ringen i rätt storlek. Min fina ring. Sedan ska de skickas på gravyr... 4 månader kvar. Tur att jag har det att se fram mot annars vet jag inte hur jag skulle tagit mig genom vardagen för tillfället...
