Idag stod besök hos gyn på schemat. Jag var lite nervös när jag gick dit eftersom jag fasade för att han skulle tycka att jag skulle avvakta. Men allt gick bra. Jag fick berätta lite om hur det gått sedan han skickade mig på remiss till endokrin och hur läget ser ut just nu. Det var aldrig någon diskussion, utan jag fick recept på Pergotime som jag nu hämtat ut och precis tagit en första dos av. Heja heja! Fick dessutom order om att mannen i huset ska lämna in prov på sina simmare för analys så att vi får det utrett också. Den uppgiften har jag nu vidarebefodrat till mannen...
Gyn ville att vi skulle höra av oss efter sommaren om vi inte lyckats bli gravida då så att vi kan bli vidareskickade till en klinik för vidare utredning... Jag hoppas så innerligt att vi ska lyckas men jag har samtidigt insett hur vansinnigt svårt det är. På sexualkunskapen i skolan var det minsann ingen som berättade om alla oss som inte blir gravida genom att tänka tanken. Annars måste jag säga att det är precis det de förmedlar. Att det räcker med ett fuck så har bebisen blivit till. Ju mer jag får gå igenom och ju mer jag tänker på detta desto mer irriterad över nonchalansen blir jag. Men vi är i alla fall på väg och jag känner ett bra stöd från läkarna.
Nu hoppas jag att Pergotime gör sitt och att vi så småningom kan få sälla oss till de som lyckats!
onsdag 18 maj 2011
måndag 16 maj 2011
Tiden springer ifrån mig...
Jag är nervös. Nervös för vad läkaren ska säga på onsdag. Min förhoppning var att få utskrivet Pergotime och kunna starta den behandlingen i samband med den mens som jag tog för givet skulle komma i slutet av maj (för att följa tidigare mönster). Men nej, sån tur ska jag inte ha. Tiden till gyn bokade jag förra tisdagen. På onsdagen fick jag mens. Tack så j*vla mycket! Då är ju maj körd som Pergo-månad. Om det sen sa gå två månader till nästa gång innebär det att det dröjer till juli...
Det senaste året har verkligen tydliggjort känslan av att tiden springer ifrån mig. Jag hinner inte med. Ska jag bara ha möjligheten att bli gravid varannan månad? Det är ju bara 6 gånger på ett år. Vad händer om vi efter ett tag lyckas bli gravida men sedan får missfall? Då är vi tillbaka på ruta ett, förmodligen med både Pravidel och hela baletten. Efter ett år i detta livsblurr känns det som om jag kommer vara 35 innan det händer något. Om det ens händer något...
De flesta av våra vänner har idag barn. De flesta bara ett. Än så länge. Vad jag fasar för mest just nu är att våra närmsta vänner ska komma till oss, en efter en, och berätta att de väntar smått igen. Att känna lyckan för dem samtidigt som någon kör en kniv i hjärtat på mig och vrider om är en mycket märklig känsla att försöka hantera. Fast mest fasar jag för att min fina svägerska och min sambos bror ska bli gravida. Jag vet att de gärna vill, men inte när de planerar att börja försöka. Att få veta att vi ska bli faster och farbror, det tror jag blir omöjligt för mig att hantera. Hoppas att det dröjer...
Just nu hoppas jag att läkaren har något vettigt att komma med på onsdag. Jag är en otålig människa och denna väntan och oförmåga att kontrollera vad som händer är vansinnigt frustrerande.
Det senaste året har verkligen tydliggjort känslan av att tiden springer ifrån mig. Jag hinner inte med. Ska jag bara ha möjligheten att bli gravid varannan månad? Det är ju bara 6 gånger på ett år. Vad händer om vi efter ett tag lyckas bli gravida men sedan får missfall? Då är vi tillbaka på ruta ett, förmodligen med både Pravidel och hela baletten. Efter ett år i detta livsblurr känns det som om jag kommer vara 35 innan det händer något. Om det ens händer något...
De flesta av våra vänner har idag barn. De flesta bara ett. Än så länge. Vad jag fasar för mest just nu är att våra närmsta vänner ska komma till oss, en efter en, och berätta att de väntar smått igen. Att känna lyckan för dem samtidigt som någon kör en kniv i hjärtat på mig och vrider om är en mycket märklig känsla att försöka hantera. Fast mest fasar jag för att min fina svägerska och min sambos bror ska bli gravida. Jag vet att de gärna vill, men inte när de planerar att börja försöka. Att få veta att vi ska bli faster och farbror, det tror jag blir omöjligt för mig att hantera. Hoppas att det dröjer...
Just nu hoppas jag att läkaren har något vettigt att komma med på onsdag. Jag är en otålig människa och denna väntan och oförmåga att kontrollera vad som händer är vansinnigt frustrerande.
tisdag 10 maj 2011
Min historia...
Jag vet inte hur länge jag har tänkt att skapa denna blogg. En blogg där jag kan skriva av mig när jag emellanåt befinner mig i berg-o-dalbanans uppförsbacke. En blogg där jag kan lufta mina tankar för att resten av dagen kunna ägna dem åt allt annat som också behöver en tanke. Att jag fick tummen loss och gjorde slag i saken just idag beror nog med stor sannolikhet på att jag de senaste dagarna har haft ett behov av att läsa om andra som sitter i min situation. Eller ja, i vår situation. Att jag inte är ensam. Men det har varit jättesvårt att hitta, oftast för att bloggarna är nedlagda. Nu när jag väl bestämt mig för att blogga har jag hittat flera stycken andra bra bloggar så mitt behov av att läsa om andra är tillgodosett. Men jag inser att jag nog ändå behöver den här bloggen. För mitt eget välmåendes skull.
Vår resa började i maj 2010. För ett år sedan. Det är alltså inte så himla längesen. Likväl har det varit ett tufft år. Aldrig någonsin trodde jag att det skulle vara så jobbigt. I maj 2010 slutade vi med p-piller. Vår förhoppning var att plussa under sommaren. Men så fel vi skulle ha. Tiden gick och nog för att det alltid är uppskattat att slippa mens, men i detta sammanhanget är avsaknaden allt annat än positivt. Efter lite påtryckning från min älskade vän L kontaktade jag en gynekolog och bokade en tid. Just då gick resonemanget kring att få utskrivet en medicin som heter Pergotime för att sätta igång ÄL. Besöket gick bra och allt såg normalt ut. Jag fick lämna blodprov och skulle bli kontaktad när svaren kom. Tiden gick. När jag dryga veckan senare kontaktade kliniken fick jag ett besked jag inte alls väntat mig. Jag hade förhöjda värden av ämnet prolaktin och skulle skickas på remiss till endokrin på regionsjukhuset.
Jag kan bli så trött på allt detta. Under alla de år jag ätit p-piller har ingen någonsin talat om för mig vilka konsekvenser det kan få. Man får alltid bara höra att - ja men det kan ta ett tag innan kroppen kommer igång igen och innan hormonerna från p-pillrena är borta. Vissa får vänta upp till ett år. Ett år. Ett jävla år. Men alla vi andra då? Alla vi som av olika anledningar inte klarar av uppgiften så snabbt? Oss är det ingen som informerar om. Det gör mig så ledsen och besviken...
Mina prolaktinvärden har aldrig varit jättehöga, men för höga för att vara normala och för att kroppen ska fungera. På endokrin fick jag lämna nya blodprov. Läkaren berättade även att förhöjda prolaktinvärden kan bero på en tumör (dock godartad) i hypofysen och därför skulle jag skickas på magnetröntgen. Tiden som gick från detta besöket tills jag äntligen fick en kallelse till den där hjärnscanningen kändes som en evighet. I detta läget svämmar känslorna över. Jag var ledsen, orolig, bekymrad, arg, frustrerad osv. I början av december fick jag iaf en tid. Jag var orolig att jag skulle tycka det var obehagligt att åka in i den där tunneln, men tack och lov kändes det bra. Med undantag för det finska radioprogrammet som spelades på någon av SR-kanalerna. Besöket tog ca 30 minuter.
Resultatet av magnetröntgen var bra. Mitt förhöjda prolaktinvärde berodde inte på någon tumör. Därmed kunde läkaren på endokrin skriva ut en medicin till mig. Med min åkomma äter man inte vilken medicin som helst. Man äter Pravidel, en medicin som används för patienter med parkinson. Behöver jag säga att jag inte mådde bra i början?! Jag hade verkligen alla biverkningar som drabbar färre än 1 av 1000. Kraftig yrsel, illamående, blodsmak i munnen. Det mest fantastiska i sammanhanget är att biverkningarna i flera fall är de samma som symtomen på en graviditet. Ironiskt, eller hur?!
Sedan december har jag hur som helst ätit dessa tabletterna samtidigt som jag kontinuerligt lämnat blodprov för att läkaren ska kunna hålla koll på värdena. Nu är det åter igen maj. I ett år har jag haft alla dessa olyckliga känslorna. För ett par veckor sedan kom beskedet. Mitt prolaktinvärde var normalt! Dock har jag fortfarande ingen mens och ingen ägglossning så idag har jag bokat en tid till gynekologen igen för att förhoppningsvis denna gång få Pergotime utskriven så vi på nytt kan påbörja resan mot att få bli tre i vår lilla familj!
Det är lika bra att inse fakta från början också. Detta är inte en blogg som kommer att uppdateras varje dag - eller ens varje vecka. Detta är en blogg där jag kan ventilera mig när det är extra jobbigt, extra roligt eller har någonting annat jag behöver skriva av mig för. En blogg för mig själv. Förhoppningsvis kan det få bli härliga glada inlägg så småningom också...
Vår resa började i maj 2010. För ett år sedan. Det är alltså inte så himla längesen. Likväl har det varit ett tufft år. Aldrig någonsin trodde jag att det skulle vara så jobbigt. I maj 2010 slutade vi med p-piller. Vår förhoppning var att plussa under sommaren. Men så fel vi skulle ha. Tiden gick och nog för att det alltid är uppskattat att slippa mens, men i detta sammanhanget är avsaknaden allt annat än positivt. Efter lite påtryckning från min älskade vän L kontaktade jag en gynekolog och bokade en tid. Just då gick resonemanget kring att få utskrivet en medicin som heter Pergotime för att sätta igång ÄL. Besöket gick bra och allt såg normalt ut. Jag fick lämna blodprov och skulle bli kontaktad när svaren kom. Tiden gick. När jag dryga veckan senare kontaktade kliniken fick jag ett besked jag inte alls väntat mig. Jag hade förhöjda värden av ämnet prolaktin och skulle skickas på remiss till endokrin på regionsjukhuset.
Jag kan bli så trött på allt detta. Under alla de år jag ätit p-piller har ingen någonsin talat om för mig vilka konsekvenser det kan få. Man får alltid bara höra att - ja men det kan ta ett tag innan kroppen kommer igång igen och innan hormonerna från p-pillrena är borta. Vissa får vänta upp till ett år. Ett år. Ett jävla år. Men alla vi andra då? Alla vi som av olika anledningar inte klarar av uppgiften så snabbt? Oss är det ingen som informerar om. Det gör mig så ledsen och besviken...
Mina prolaktinvärden har aldrig varit jättehöga, men för höga för att vara normala och för att kroppen ska fungera. På endokrin fick jag lämna nya blodprov. Läkaren berättade även att förhöjda prolaktinvärden kan bero på en tumör (dock godartad) i hypofysen och därför skulle jag skickas på magnetröntgen. Tiden som gick från detta besöket tills jag äntligen fick en kallelse till den där hjärnscanningen kändes som en evighet. I detta läget svämmar känslorna över. Jag var ledsen, orolig, bekymrad, arg, frustrerad osv. I början av december fick jag iaf en tid. Jag var orolig att jag skulle tycka det var obehagligt att åka in i den där tunneln, men tack och lov kändes det bra. Med undantag för det finska radioprogrammet som spelades på någon av SR-kanalerna. Besöket tog ca 30 minuter.
Resultatet av magnetröntgen var bra. Mitt förhöjda prolaktinvärde berodde inte på någon tumör. Därmed kunde läkaren på endokrin skriva ut en medicin till mig. Med min åkomma äter man inte vilken medicin som helst. Man äter Pravidel, en medicin som används för patienter med parkinson. Behöver jag säga att jag inte mådde bra i början?! Jag hade verkligen alla biverkningar som drabbar färre än 1 av 1000. Kraftig yrsel, illamående, blodsmak i munnen. Det mest fantastiska i sammanhanget är att biverkningarna i flera fall är de samma som symtomen på en graviditet. Ironiskt, eller hur?!
Sedan december har jag hur som helst ätit dessa tabletterna samtidigt som jag kontinuerligt lämnat blodprov för att läkaren ska kunna hålla koll på värdena. Nu är det åter igen maj. I ett år har jag haft alla dessa olyckliga känslorna. För ett par veckor sedan kom beskedet. Mitt prolaktinvärde var normalt! Dock har jag fortfarande ingen mens och ingen ägglossning så idag har jag bokat en tid till gynekologen igen för att förhoppningsvis denna gång få Pergotime utskriven så vi på nytt kan påbörja resan mot att få bli tre i vår lilla familj!
Det är lika bra att inse fakta från början också. Detta är inte en blogg som kommer att uppdateras varje dag - eller ens varje vecka. Detta är en blogg där jag kan ventilera mig när det är extra jobbigt, extra roligt eller har någonting annat jag behöver skriva av mig för. En blogg för mig själv. Förhoppningsvis kan det få bli härliga glada inlägg så småningom också...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)