Min historia...

Jag vet inte hur länge jag har tänkt att skapa denna blogg. En blogg där jag kan skriva av mig när jag emellanåt befinner mig i berg-o-dalbanans uppförsbacke. En blogg där jag kan lufta mina tankar för att resten av dagen kunna ägna dem åt allt annat som också behöver en tanke. Att jag fick tummen loss och gjorde slag i saken just idag beror nog med stor sannolikhet på att jag de senaste dagarna har haft ett behov av att läsa om andra som sitter i min situation. Eller ja, i vår situation. Att jag inte är ensam. Men det har varit jättesvårt att hitta, oftast för att bloggarna är nedlagda. Nu när jag väl bestämt mig för att blogga har jag hittat flera stycken andra bra bloggar så mitt behov av att läsa om andra är tillgodosett. Men jag inser att jag nog ändå behöver den här bloggen. För mitt eget välmåendes skull.

Vår resa började i maj 2010. För ett år sedan. Det är alltså inte så himla längesen. Likväl har det varit ett tufft år. Aldrig någonsin trodde jag att det skulle vara så jobbigt. I maj 2010 slutade vi med p-piller. Vår förhoppning var att plussa under sommaren. Men så fel vi skulle ha. Tiden gick och nog för att det alltid är uppskattat att slippa mens, men i detta sammanhanget är avsaknaden allt annat än positivt. Efter lite påtryckning från min älskade vän L kontaktade jag en gynekolog och bokade en tid. Just då gick resonemanget kring att få utskrivet en medicin som heter Pergotime för att sätta igång ÄL. Besöket gick bra och allt såg normalt ut. Jag fick lämna blodprov och skulle bli kontaktad när svaren kom. Tiden gick. När jag dryga veckan senare kontaktade kliniken fick jag ett besked jag inte alls väntat mig. Jag hade förhöjda värden av ämnet prolaktin och skulle skickas på remiss till endokrin på regionsjukhuset.

Jag kan bli så trött på allt detta. Under alla de år jag ätit p-piller har ingen någonsin talat om för mig vilka konsekvenser det kan få. Man får alltid bara höra att - ja men det kan ta ett tag innan kroppen kommer igång igen och innan hormonerna från p-pillrena är borta. Vissa får vänta upp till ett år. Ett år. Ett jävla år. Men alla vi andra då? Alla vi som av olika anledningar inte klarar av uppgiften så snabbt? Oss är det ingen som informerar om. Det gör mig så ledsen och besviken...

Mina prolaktinvärden har aldrig varit jättehöga, men för höga för att vara normala och för att kroppen ska fungera. På endokrin fick jag lämna nya blodprov. Läkaren berättade även att förhöjda prolaktinvärden kan bero på en tumör (dock godartad) i hypofysen och därför skulle jag skickas på magnetröntgen. Tiden som gick från detta besöket tills jag äntligen fick en kallelse till den där hjärnscanningen kändes som en evighet. I detta läget svämmar känslorna över. Jag var ledsen, orolig, bekymrad, arg, frustrerad osv. I början av december fick jag iaf en tid. Jag var orolig att jag skulle tycka det var obehagligt att åka in i den där tunneln, men tack och lov kändes det bra. Med undantag för det finska radioprogrammet som spelades på någon av SR-kanalerna. Besöket tog ca 30 minuter.

Resultatet av magnetröntgen var bra. Mitt förhöjda prolaktinvärde berodde inte på någon tumör. Därmed kunde läkaren på endokrin skriva ut en medicin till mig. Med min åkomma äter man inte vilken medicin som helst. Man äter Pravidel, en medicin som används för patienter med parkinson. Behöver jag säga att jag inte mådde bra i början?! Jag hade verkligen alla biverkningar som drabbar färre än 1 av 1000. Kraftig yrsel, illamående, blodsmak i munnen. Det mest fantastiska i sammanhanget är att biverkningarna i flera fall är de samma som symtomen på en graviditet. Ironiskt, eller hur?!

Sedan december har jag hur som helst ätit dessa tabletterna samtidigt som jag kontinuerligt lämnat blodprov för att läkaren ska kunna hålla koll på värdena. Nu är det åter igen maj. I ett år har jag haft alla dessa olyckliga känslorna. För ett par veckor sedan kom beskedet. Mitt prolaktinvärde var normalt! Dock har jag fortfarande ingen mens och ingen ägglossning så idag har jag bokat en tid till gynekologen igen för att förhoppningsvis denna gång få Pergotime utskriven så vi på nytt kan påbörja resan mot att få bli tre i vår lilla familj!

Det är lika bra att inse fakta från början också. Detta är inte en blogg som kommer att uppdateras varje dag - eller ens varje vecka. Detta är en blogg där jag kan ventilera mig när det är extra jobbigt, extra roligt eller har någonting annat jag behöver skriva av mig för. En blogg för mig själv. Förhoppningsvis kan det få bli härliga glada inlägg så småningom också...